Den kompetenta barnet VS. den inkompetenta föräldern

Jesper Juul skriver om det kompetenta barnet. Om att ge det förtroende att bestämma själv över saker som t.ex när det vill äta. Passar det inte barnet att äta då övrig familj äter och maten står framdukad ja, då får barnet äta senare – då det själv anser det vara lämpligt etc. Detta ska stärka barnet i att lita till den egna förmågan att klara av och fatta beslut, att växa som människa.

Jag inser att min utbildning i pedagogik kanske ligger mig i fatet för att jag ska kunna förlika mig med detta. Men – jag tycker detta låter fruktansvärt fel! Att barn är kompetenta är det inte tu tal om, sällan får man så många insiktsfulla klokheter till sig som då man omger sig med barn. Nackdelen med, och faran i, Juuls resonemang är att osäkra föräldrar som redan vacklar lite i sin roll förmodligen tippar över helt. Jag vill påstå att ett barn som uppfostrats fritt utan gränser och ramar i de allra flesta fall blir otryggt och disharmoniskt. I mitt yrke har jag sett denna typ av s.k ‘pedagogiska samspel’ äga rum framför mina ögon alltför många gånger och det resulterar i att barnet känner sig ouppmärksammat eftersom föräldern, i god tro, inte bryr sihmg. Barnet gör revolt och föräldern tippar och tänker att ‘men någon som kompetent som Juul måste ju ha rätt – oj, så dålig förälder jag måste vara’ och ger barnet ännu mer fria tyglar. Föreställ er den ekvationen tre månader senare…

Ska Juuls i mitt tycke extrema metod fungera så krävs det en stabil stenstod till förälder. En som aldrig vacklar eller tvivlar och som alltid är 110 % säker på sin roll. Och vart fan hittar man en sån? De flesta föräldrar som testar och förlitar sig på diverse metoder och som köper mängdvis med böcker är inte den utopiska arketyp som beskrivs ovan – ty en sådan behöver inte dessa redskap.

Att istället resonera och diskutera, göra sin röst hörd från båda parter och förklara och motivera sina ställningstaganden tror jag på. Det ger barn med starkt självförtroende och god självkänsla. Att som vuxen erkänna sina fel och brister och utan omsvep kunna be om ursäkt för dem visar på vördnad och respekt. För barn måste respekteras för att kunna respektera! Att visa att vad som än går fel finns vi vuxna här och älsksr dig är vad som kommer att stärka barnet och låta det växa.

Queen of Kammebornia, själv f.d lärare, har skrivit det smartaste och vackraste jag någonsin hört gällande att vara en bra förebild för barn/förälder.

‘Jag vill ge dem både rötter och vingar.’

Så är det – så himla enkelt egentligen; att rota dem djupt i trygghetsmyllan, förankra dem väl i sin egen styrka och urkraft och göra dem hejdlöst trygga i sig själva samtidigt som man ger dem vingar att våga flyga. Vingar som bär trots att vinden ibland blåser orkaner av besvär för att nästa sekund lekfyllt ta med dem på våghalsiga äventyr!

image

Jag tror på att lyssna på och låta barnen argumentera för sin sak… men att tro att barnet är överkompetent, vilket jag tycker Jesper gör, tycker jag bara känns inkompetent.


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

18 kommentarer till “Den kompetenta barnet VS. den inkompetenta föräldern”

  1. Å så intressant det är att läsa dina tankar om barnuppfostran. Värsta bästa läsningen 🙂 *Läser, tar in och begrundar.*

  2. Alma: Roligt att höra. 🙂

  3. Det är väl som med det mesta – det finns inte bara en sanning. Det är vad som gör det så svårt, särskilt med barn, hur man än gör gör man ”fel” i någons ögon. Att lita till sig själv är svårt och svårt att lära sina barn – därför är det största uppgiften och kräver, som du skriver, rötter.

    Håller med om att det var vackert skrivet och oh så sant! Det omfamnar verkligen paradoxen!

  4. Ellinor: Insiktsfull kommentar. 🙂

  5. Om min son skulle få bestämma själv när han skulle äta..ja, då skulle han aldrig äta 🙂 Men man kan ju lyssna på varandra och jämka lite. Idag lyssnar vi på sambon och ska äta i pausen på hockeyn 😀

  6. Annica i Hunsen: Precis – lagom är bäst. 🙂

  7. Tänk motsatsen, att barnet måste äta fasta tider som ibland inte passar barnet. Då blir det ingen mat alls, och det är ju inte bra. Ibland kan man ha lite magknip eller vara mätt eller något annat skäl till att inte äta. Och sen när det löst sig så behöver man energi, och bör då få det. Det är ju inte svart eller vitt.
    Det är en svår balansgång att göra som förälder.

    För övrigt tycker jag mycket bättre om nya bloggen här. Håller med dig om att den andra innehöll för mycket om produkter och sånt. Inte så intressant… Mycket bättre nu!

  8. Maja: Ja, fast som Jesper menar ska det vara så jämt, inte bara vid enstaka tillfällen. Självklart ska man vara lyhörd, inkännanse och kunna lyssna, det gör vi ofta, men hans tanke verkar vara att ‘ät då det passar’ alltjämt och det tror i alla fall jag blir ohållbart i längden.

    Tack – det känns så grymt skönt. Jag är så nöjd med beslutet! 😀

  9. Vilken ära att få bli citerad 🙂 Jag tycker det säger mycket just den där bilden av rötter och vingar. Stor kram!

  10. Queen of Kammebornia: Äras de som äras bör. 😉

    Kraaam!

  11. Kan bara säg att jag håller helt med. Tycker det låter helt galet. Rutiner är viktigt. Vad ska barnet annars ha att förhålla sig till när man inte vet vad som gäller? Skulle inte vilja lägga den osäkerheten på ett litet barn. De behöver en stabil grund och en frihet – eller rötter och vingar som Queen of Kammebornia så vackert skrev.

    Jag gillr verkligen looken på nya bloggen. Den känns så harmonisk!

  12. TantMango: Kloka rader. 🙂 Och tack för fint beröm, är själv jättenöjd med hur allt blev – och jag har ett liv igen. 😉

  13. Hej. Jag anser att man inte ska cykla så heller, alltså diskutera om allt. Jag tror på att vara en trygghet för barnet, precis som du skrev, men en trygghet är också att om man säger något som barnet kanske protesterar mot och ifrågasätter så ska man kanske inte alltid förklara allting till punkt och prick, utan barnet ska med gott förtroende kunna lita på att föräldern vet bädt och vad som är bäst för barnet just där och då och känna trygghet i det. Att barn är kompetena råder inga tvivel om, men att de inte ska bejöva ifrågasätta a ltt kämt tror jag gör barnet ännu mer kompetent och sk as par en stor trygghet.

  14. Malin: Tack för dina tankar. 🙂

  15. Jag håller inte med, men har svårt att bemöta ditt inlägg för jag förstår inte riktigt vad du menar. Om jag skulle märka att nåt av mina barn skulle må bättre av att äta senare än resten av familjen och jag skulle tillåta det, på vilket sätt menar du att det då inte skulle ha gränser och ramar alls? Vad lägger du i de orden, gränser och ramar? Jag tycker att det är så vanligt att folk blandar ihop ”fri uppfostran” med ”ingen uppfostran” och undrar om det inte är det du gör nu. Det är ju faktiskt inte alls samma sak.

  16. Maria: För mig är det ibland samma sak då många av de familjer jag mött i mitt yrke säger att de praktiserar fri uppfostran men i själva verket skiter fullständigt i hur och vad barnen gör. Har du någon annan, bättre erfarenhet av fri uppfostran får du gärna berätta för mig då mina empiriska upplevelser är allt annat än sunda för både de iblandade barnen och föräldrarna.

  17. Ja, jag tänker att ”fri uppfostran” i första hand betyder större respekt för barnen som individ än den som är dominerande bland svenska föräldrar idag. Jag upplever att många föräldrar upplever att de äger sina barn och automatiskt pga sin ålder både har rätt och plikt att tala om för barnen vad som gäller. Självklart har man som vuxen ett ansvar för sina barn, vilket i vissa situationer gör att man måste ha sista ordet, men jag tycker att det finns ett maktmissbruk och en åldersdiskriminering och att föräldrar drar det här för långt. Matsituationen skulle kunna vara ett sånt exempel tänker jag. Om mitt barn skulle må bättre av att äta senare eller tidigare än oss andra (vilket jag iofs alsdrig ställts inför), varför är det så skrämmande? Varför skulle det betyda att barnet inte har gränser alls? Jag håller inte med om det här klassiska snacket heller att ”barn behöver gränser”, precis som att det gäller gränser i största allmänhet. Att barn behöver hållas på plats, för annars tar de över. Jag tänker att jag behöver sätta gränser för mig själv och mitt barn behöver lära sig respektera dem och andras gränser. Precis som mitt barn behöver lära sig sätta gränser för sig själv och jag behöver resepektera dem. Jag tänker att barn är samarbetsvilliga av naturen och vi behöver inte hålla fast dem med generella reger och metoder. Vi behöver skydda dem från vissa faror och stötta dem känslomässigt. Thats it.

  18. Maria: Du är klok, synd att inte alla tänker som du!

Lämna gärna en kommentar