Vecka 33

Som sagt, dagarna rusar fram och vi med dem antar jag. 😉

Natten mot inträdet i vecka 33 vaknade jag halv två med världens olustkänslor i hela kroppen. Det gjorde ont på ett konstigt och obeskrivbart sätt. Jag kan inte säga att jag kände mig orolig utan mer less på att jag inte skulle få sova – är i konstant behov av det. Jag blev otroligt kissnödig och det ‘tryckte på’ så jag antar att Lillmys helt enkelt kanske lade sig mer till rätta? Fogen fram gjorde otroligt ont de kommande dagarna, speciellt då jag satte mig ner eller reste mig upp, så det var säkert någon ny position som skulle stabiliseras. Hos BM ett par dagar senare fick jag det bekräftat att lill*n vänt sig med huvudet neråt och har behållit den positionen sen dess. Luna vände sig också i vecka 33.

Under vecka 33, i 33 + 2, föddes Leon så även detta datum hann passeras ännu en gång och jag hann vara så hiskeligt tacksam över att den prematurfödseln inte kommer åter. Även om allt gick bra, mycket tack vare att jag intuitivt känt på mig det och hunnit förbereda mig, gör jag inte gärna om det. Speciellt inte nu med två mirakel hemma – det var lättare att bo på sjukhus en månad och vara ifrån Johan & Lotus mycket, men nu då familjen är så mycket större…
Trots att Leon inte föddes alltför prematurt var han ca. 400 gr. mindre än de trodde och det tog tid för honom att lägga på sig vikt då han hatade sonden. Inte förrän han kunde vara utan sond och fri-amma själv vid 5 veckors ålder började det resultera i något. Och det gick fort, från födselvikten på 1870 gr. till 6025 gr. på 6 månaders dagen. 😀 Jag minns hur underbart det var då vi äntligen fick börja vara hemma på permis och till slut få sova hemma vid 1 månad – då kändes det som att vi äntligen var en familj, trots sondning, pumpning, saturationsmätare mm.

image

image

image

image

image

image

Slutet av vecka 33 med Lillmys fortlöpte i alla fall OK trots att vi hade en massa inplanerat och jag hann, som ni redan kunnat läsa er till, också med ett besök till BM med fina resultat. 😀

Psst! Här är förlossningsberättelsen med Luna för de som vill läsa.


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

4 kommentarer till “Vecka 33”

  1. I min läsare såg jag bara rubriken och så första bilden, så jag trodde nästan att ni fått er lillmys! Hoppas dock att hen ligger kvar lite till. Kram till er!

  2. Jenny / Ekomamma i stan: Ha, ha, ja oj då. Denna ska stanna till 2 april. Punkt slut. 😛

    Kram tillbaka!

  3. Åh, känner igen det där med att vakna med dålig känsla, det är så jobbigt! Så skönt att du fick en naturlig förklaring och att plutten vänt sig!

    Jag har haft en mycket jobbig vecka psykiskt. Det är så denna gaviditeten märks mest, på psyket. Jag är ibland ett totalt nervvrak. En vattenballong som balanserar på en spikmatta. Minsta lilla snedsteg och de exploderar totalt.

    Bättre blev det inte av att de rörelser jag kännt kontinuerligt stannade av och försvann helt för ett tag sedan. Nu har jag i alla fall varit hos BM och hört fina hjärtljud så nu kan jag stryka ett orosmoment 🙂

    Jag ser fram mot en fin IG bild runt den 2/4 <3

  4. Ellinor: Usch då, det låter verkligen inte roligt. <3 Hoppas det ger med sig framledes, det är lätt att säga att det inte blir lättare av att oroa sig men så är det ju faktiskt.

    Hang in there!!!

    Pepp-kramalin

Lämna gärna en kommentar