Förlossningsberättelse Love

Lördag mitt i vecka 39 började jag få hiskeliga värkar och slemproppen gick. Jag hade sedan tidigare insett att Lillmys nog skulle komma före det BF-datum jag innan varit övertygad om att jag skulle föda på. Två täta magsjukeattacker och tre influensor sätter käppar i hjulen för det mesta – även ‘osviklig intuition’. 😉 Vi var laddade och tänkte i takt med att värkarna blev kraftigare och tätare att ‘yes, nu kommer bebis’ så vi laddade och fixade barnvakt för natten. I onödan. De hade ju varnat oss att eftersom det gick jättefort med Luna (och Leon med då det väl körde igång ‘på riktigt’ efter 4,5 dygn på förlossningen) så skulle det sannolikt göra det denna gång med. Och vi har ju en bit att åka…
Natten passerades dock med svärisarna (o)sovandes på soffan och med värkar som avtog fram emot morgonkvisten. Så här höll det sedan på varje dag och natt fram till onsdag och inträdet i vecka 40 (39+0) – vi hade barnvakt hos oss i princip konstant, jag hade superont och gick här hemma och profylaxandades och…inget mer. Oerhört frustrerande!
På onsdagmorgon åkte vi dock in efter ännu ett samtal med förlossningen. De ville ta en CTG-kurva för att se så att Lillmys mådde bra efter 4 jobbiga dygn. Det gjorde han och vi kunde se (och känna, tro mig!) mina täta och intensiva värkar.

image

image

En gynundersökning visade att jag var öppen 3 cm. och hade 1 cm. kvar av livmodertappen. Vi fick tipset att åka iväg och fika så att jag skulle få gå lite och komma tillbaka kl. 14.30 Jag åt lunch

image

och sedan stack vi.

Vi gick och jag andades mig igenom värk efter värk. Vi åt en god macka och äckliga chokladbollar. För varje steg jag tog verkligen gungade och ‘schvungade’ jag neråt för att trycka på och förhoppningsvis underlätta för bebisen. Väl tillbaka togs en ny kurva och i ett huj, en sketen grisblink, var alla värkar som bortblåsta. IGEN! Eftersom jag är omföderska och inte bara en gång dessutom beslutas det att jag skulle skickas hem. Gissa om det kändes både snöpligt och snopet? De sa att en omföderska kunde gå och vara öppen ett par centimeter i flera veckor men att de trodde att det ändå var hyfsat nära för mig. Yey! *ironi*

Väl hemma skickade vi hem min snälla mor som i princip bott hos oss de senaste dygnen med löftet att hon skulle komma tillbaka ett par timmar senare, inför natten, efter att först ha uträttat några ärenden. Denna natt var det fullmåne och jag hade fått tecken både via andevärlden och synkronicitet hela dagen om att bebis trots allt var på G så jag ringde min Granna i byn och kollade om hon kunde vara stand-in de timmar min mamma var på vift. Och tur var väl det…

Vi gosade lite med barnen och kolhydratladdade med en rejäl pastamiddag innan vi sjönk ner i soffan. Jag började få täta värkar igen och var vid det här laget så utmattad av att inte ha fått sova de senaste 4 dygnen att jag somnade i soffan och endast vaknade till vid mitt i värkarna. Oförberett och fruktansvärt varje gång. På bara någon timme var läget så förändrat att vi var tvungna att åka in. NU! Det tryckte på neråt och bakåt så Johan ringde Granna som var hos oss på 2 min. med löftet att stanna tills mormor kom. Underbart att ha det garderat även om hon aldrig varit barnvakt och än mindre lagt barnen förr. Lagom till att ‘Daidalos labyrint’ började på Bolibompa drog Johan sin flämtande fru längs gården och in i bilen. Vi ringde förlossningen som även denna gång (baserat på de intensiva värkar de hörde att jag hade) bad oss ringa ambulansen om vi befarade att vi inte skulle hinna in i tid. I en vansinnesfärd i 130 km/h och med värkar som varade i flera minuter styck var vi äntligen framme på akuten. En barnmorska och uska tog emot med rullstol och filtar ifall det behövdes bårtransport. Jag valde dock rullstolen och i den sekund jag trycktes ner i den kom ännu en värk. Den kraftigaste hittills. Jag undrade i mitt omtöcknade sinnestillstånd varför det ännu en gång blir så här; att min kropp i princip ‘skjuter’ ut bebisarna ur mig? Medan Johan åkte och parkerade bilen sprang de med mig mot hissarna. De var uppställda för akuttransport så alla var vidöppna. Jag vet att jag tänkte på det tragikomiska att vi varit här 2,5 timme tidigare och då hände inget och nu befarade de typ födsel i bilen, på parkeringen eller i akutmottagningens väntrum. Väl uppe på förlossningen och ett tomt rum avtog värken jag fick 4 våningar ner på parkeringen något bara för att med ens ersättas av en ny. Jag gick helt in i mig själv och min smärtlindring och Johan kom och tog över allt annat runtomkrinh. Det var inte lönt att få ner mig i sängen då jag hade värkar konstant utan de klädde av mig och tog på mig en op-rock medan jag blev bästis med gåstolen. Medan en ny CTG-kurva togs hängde jag över den och andades. Värkarna avtog aldrig helt utan minskade bara något för att sedan eskalera igen. Det gjordes en ny gynundersökning och inför den hjälpte de mig ner i sängen. Den visade att jag var öppen över 5 cm. och att livmodertappen nu var helt upplöst. De kommande 45 min. är utan tvekan de mest minnesvärda i mitt liv. Ett av de mest intensiva värkarbeten de på förlossningen sett gjorde att jag öppnade mig de resterande 5 cm. Jag andades och Johan som osviklig partner peppade och stöttade! ♡
Den längsta värken på slutet varade i 7 långa, helvetiska minuter och då var jag nästintill okontaktbar. En ny gynundersökning i samband med personalens skiftbyte visade att jag under dessa 45 min. öppnat mig återstående 5 cm. och att bebisen nu stod med huvudet redo i bäckenkanalen. BM sa att det bara var att invänta krystvärkarna. Eftersom Luna är utkrystad utan krystvärkar frågade jag om det gick även denna gång, jag orkade inget mer. Sagt och gjort, jag fick prova att krysta lätt och vattnet gick. Sedan nöp jag tag i Johan armar bakom mig och började krysta för allt vad jag var värd. Från att inte orkat nåt (kändes det som) fick jag urkraft likt en Goliat! På bara ett par minuter är sedan allt över och klockan 21.38 ligger en blålila, helt galet vacker gaphals mirakulöst på mitt bröst. Han har svalt lite fostervatten så jag vänder på honom och han lägger i samma veva av en lång kisstråle på uskan bredvid sängen. 😉 Jag känner mig där och då så hel och komplett och känner hur livet kommer åter och fyller varje cell med kärlek till den lilla varelse vi haft ynnesten att få till oss. Det är magi varje gång!!! Moderkakan glider ut av sig självt och jag har, helt otroligt nog, inte spruckit något! Redan innan hade vi bestämt att en eventuell son, vilket vi var säkra på att han var, skulle få namnet Love och det passade ypperligt – han är verkligen en Love.

image

Han började amma direkt och vi låg kvar och mös. Vi skickade MMS till alla vänner och ringde runt till familjen. Efter ett tag kom det sedvanliga ‘föräldrafikat’ in; mackor och varm choklad. Hur gott tror ni det var? Då vi önskat tidig hemgång även denna gång, dvs. efter 6 timmar, beslutades att vi båda fick sova kvar i förlossningsrummet. Jag gick och duschade och vid halv ett släckte vi. Vi sov som stockar i varsin säng med liten Love i plastvagnen mellan oss. 😀

image

Efter morgondusch, amning och frukost gjordes en läkarundersökning helt utan anmärkning och vi fick åka hem med vår 49 cm. långa och 3485 gr. tunga son.

Hemma möttes vi av nybakt sockerkaka, en hemmagjord skylt av storebror med alla familjemedlemmars namn, två spända och förväntansfulla storasyskon och en laddad mormor. Lillebror hade med sig presenter som uppskattades men det var faktiskt lillebror själv som var det primära. 😉

image

image

Vi avnjuter sen en magisk påsk med många kramar, godis och skratt. Vi kommer ju hem på Skärtorsdagen så hela påskhelgen är vår innan Johans 10 pappadagar tar vid. 😀 Det var så skönt att ännu en gång få dyka in i bubblan med sprängfyllt hjärta, mjölkstinna bröst, knorrande bebisljud, blöjor så små att man inte förstår att någon kan ha så liten stjärt och den värme en liten bebis på bröstet och ett storasyskon på varsin arm samtidigt kan skänka.

Det har varit en otrolig resa men nu är jag så klar, så klar! Även om denna sista graviditet var nästintill komplikationsfri jämfört med tidigare så orkar jag inga fler. Och mina lätta men ändå rallysnabba förlossningar vill jag skona kroppen ifrån framledes. 😉 Vi har tre otroligt fantastiska barn och lyckan finner varken ord eller gränser. Leon och Luna är otroligt snälla mot Love och det finns ingen tillstymmelse till svartsjuka. Vi tar varje dag som den kommer och njuter av livet tillsammans. Småbarnstiden går ju ohyggligt fort så jag vill njuta ordentligt denna sista gång. Love är ett så förnöjt barn. Han har fasta rutiner och har haft så sedan typ dag tre. Han äter en gång/natt och sover däremellan tryggt i sin säng i vårt rum. Han är pigg och vaken och väldigt nyfiken. Han är tydligen väldigt tidig motoriskt så det blir intressant att följa. 😉

Livet är liksom helt perfekt nu och jag är på exakt rätt plats. Det var detta som var min destination och allt ledde med en mening hit. Varje dag, likt alla andra, fäller jag lyckotårar av tacksamhet över våra makalösa barn. Kärleken finner liksom inga ord och det är precis så jag vill ha det!

image

image

image

image

image

image

image

image

♥ Ni är meningen med mitt liv! ♥

Psst! Här finns Leons och Lunas berättelser!


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

34 kommentarer till “Förlossningsberättelse Love”

  1. Stort GRATTIS till Lyckofamiljen på Lyckobacken!

    Läser din förlossningsberättelse med tårarna trillande, och inser vilket helvetiskt arbete du gjorde.
    Njut nu och må så gott och se fram mot en underbar sommar 😀
    Kramiz.

  2. Sonja i Norr: Tack fina du! Och detsamma!

    Kramalin

  3. Grattis till lilla Love som blev ett majbarn.

  4. malinns: Tack!

  5. … och här sitter jag med tårar i ögonen efter en fantastisk berättelse =) Det blev ju så fint till slut och ni har fått rå om varandra på bästa sätt.

    Återigen stort Grattis till fina familjen!

    Kramar

  6. Beatrice: Ja, det blev det allra bästa!

    Kram på dig!

  7. Välkommen till världen, Love 🙂

  8. Sara: ♡

  9. Alldeles alldeles tårögd!! Att få ynnesten att bära och föda barn är som inget annat!!!
    Det där med galet intensiva och eskalerande värkar .känner jag igen – från 5 cm öppen till liten V på bröstet på 35 min….
    Kramar

  10. Sara – lev livet levande: Ja, du ser; rallymorsor 😉

    Kramalin

  11. Så fint och härligt och alldeles underbart! Stort grattis och stor kram 🙂

  12. Lisa: Kram tillbaka!

  13. Så härligt och fint skrivet. Har sett framemot att få höra berättelsen även om jag följde dig via instagram så är det inte samma sak. Förresten, vad var det som var så ovanligt som ni skrev om i ert förlossningsbrev? Kan förstå om du inte vill dela med dig 🙂
    Kram

  14. Linda H: Tack!

    Jo, jag kommer att dela med mig men inte än. 😉

    Kramalin

  15. Vad roligt att få läsa. Grattis igen och hoppas att ni får en underbar sommar nu hela nya familjen!

  16. Jenny / Ekomamma i stan: Detsamma till er! Lycka till med nya boendet!

  17. <3 som jag längtar efter er!!

  18. Anna Grundberg: Detsamma!!! ♡

  19. Stort varmt grattis Malin! Så underbart att höra, tack för en fin berättelse. Och vilket fint namn ni valt (samma som vi vår äldsta). 🙂 Många kramar!

  20. Carolina Gårdheim: Tack snälla! ♡ Din omtanke värmer! Love är ett underbart namn. 😉

  21. Grattis till erat lilla underverk! Vackert namn ni valde också. 🙂

  22. Madeleine: Tack!!! ♥

  23. Vilken fin berättelse! Det är så härligt att du vill delge sånt här, det gör oss (i alla fall mig) som snart står inför samma utmaning starkare.

    Love verkar vara bästa sortens bebis (finns bara den sorten, men ändå) och det gläder mig att allt går så bra för er!

    Stor kram!
    Ellinor

  24. Ellinor: Ja, tänk så spännande tid du har framför dig! ♥

    Kraaam

  25. Livet är verkligen fantastiskt och omtumlande.

    Grattis till er!

  26. En mamma: Tack, tack! 🙂

  27. Hjertelig til lykke, for en herlig fortelling. Takk for at dere delte med oss. Familien er komplett! Kos dere masse <3

  28. Balanse: Namaste! 🙂

  29. Ett stort grattis till er :). Min kära mor sa til mig att nr 3 kommer vara den krångligaste när det gäller att sätta igång . Det verkar som hon haft rätt ännu en gång för min nr 3 var en segis liksom er ha en toppen dag i den fina solen / hälsningar Fam Svensson

  30. Fru Svensson: Ja, de där treorna. 😉

    Tack och stor kram!

  31. Så fantastiskt! Men vilket otroligt jobb du gjort! Jag undrar verkligen hur du egentligen gör för att hantera smärtan under så lång tid? Och din make måste vara en riktig klippa att ha med sig. Ett stort grattis till er hela familjen och lycka till i framtiden!

  32. TantMango: Ja, nog är han en klippa! 🙂 ♡

    Jag andas och åter andas och sen har jag en jäkligt hög smärttröskel både på gott och ont. 😉

    Tack för dina fina lyckönskningar! Kramalin

  33. Vad kul att läsa din förlossnings berättelse! Verkar som han inte kunde bestämma sig för om han skulle stanna inne eller ute… Underbart att han valde att komma ut tillsluta iaf 😉 super fina bilder på er alla!!!

  34. Carro B: Ja, det tog som tid i början sen pang boom bara! 😉

Lämna gärna en kommentar