En helvetes egoism

Tisdag den 3 september ska Leon skolas in på förskolan.
Pappa följer med som trygg hand tills det blir lite hemvant för den stora lilla killen som samtidigt som han vill och känner sig redo också är nervös över allt detta nya. Pappa följer med eftersom det är mammans gamla arbetsplats med kollegor som han ska skolas in på men också för att inte en endaste cell i mammakroppen skulle klara av inskolningen. Mamman som själv skolat in så många barn under sina år som förskollärare skulle inte fungera som stöd åt sin förstfödde bästis. Den tredjedel som tillsammans med resterande två utan vilka jag inte klarar mig en minut utan. Hur ska jag kunna peppa och stötta när jag vill skrika ‘Nej, nej, nej! Skit i det här nu. Följ med hem så bakar vi muffins med syskonen och går ut i skogen och letar svamp allihopa och allt är som vanligt!’ och ta honom i handen och springa därifrån?

Det river och sliter i mig över det faktum att någon annan nu får rå om min underbara kille några timmar av dygnet som jag också hade kunnat få dela med honom…Två av veckans dagar kommer någon annan att få skratta, busa, skoja, trösta och uppleva min son. Det spelar ingen roll att det handlar om 2 x 5 timmar eller att det är världens bästa personal där – det känns ändå åt helvete rent ut sagt.

Ja, jag vet. Det är tidens gång, det kommer att bli jättekul och nyttigt för honom och att några timmar inte gör någon skada. Jag VET det! Men – det förhindrar inte att hjärtat känner förnuftets raka motsats. Jag har inte skapat, burit och förlöst dessa mirakel åt andra. Jag kommer aldrig att välja bort mina barn och är så innerligt tacksam över den tur jag givits som låter mig dela vår underbara hemmavardag med dem. Men det hindrar inte att jag känner stort vemod över att den vardag vi länge pausat ifrån så glädjefyllt nu kommit ikapp lite. Inget blir riktigt detsamma igen och en ny era tar vid, en era som behöver lite anpassning från min sida…


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

14 kommentarer till “En helvetes egoism”

  1. Åh vad jag känner igen den känslan<3
    Paniken kommer hos mig då och då när min "bäbis" nu har börjat tvåan, den näst yngsta blir myndig och de två äldsta har flyttat hemifrån…tidens gång…jag vet:-) men det känns i mammahjärtat<3

  2. Ulrika: Åh, jag förstår dig så väl! ♥

    Stor kram!!!

  3. Jag känner så igen mig i det där. Mitt barn är bara ett år, men folk har redan frågat mig när han ska börja på föris. Jag säger bara undvikande ”Inte just nu för vi är mitt uppe i en flytt” men det är inte sanningen. Jag vill inte vara ifrån mitt lilla barn, min sötnos. Det var illa nog att jag inte var mammaledig hans första 10 månader i livet (ammade på raster och sånt). Hur, hur ska man hantera detta? Vad vinner han egentligen på att vara där i flera timmar, borta från mig?

  4. Madeleine: Har barnet en förälder som trivs med att vara hemma vinner det inget att vara på förskola 🙂

    Kramalin

  5. Kan tillägga att inget av våra fyra barn har varit på förskolan och de gar klarat sig alldeles utmärkt…har alltid fått höra att vi har så lugna barn….så följ erat hjärta så blir det bra. Kram <3

  6. Ulrika: Tack!!! ♥

  7. Fint skrivet!

  8. Mary Sane: 😀

  9. Kram!

  10. Annica i Hunsen: Kram! ♥

  11. Styrkekramar till dig! Du kommer att klara av även detta, stark som du är.

  12. Älvan: Tack snälla! 🙂

  13. Jag känner också igen mig. Du beskriver känslan tydligt – ”hjärtat känner förnuftets raka motsats”. Men jag är glad för er skull att ni har haft möjlighet att vara hemma så pass länge som ni varit, det är gott!

  14. Sara (Falun): Ja, det känns otroligt fint! 🙂

Lämna gärna en kommentar