När litenheten överträffar verkligheten

För 4 år sedan då jag öppnade upp för mina andliga förmågor förändrades mycket i mitt liv, så också mitt sätt att ofta tänka på och se på saker och ting. Innan tedde sig döden relativt skrämmande och ogreppbar men allteftersom jag kom till insikt så omvärderades också detta. Ingen riktigt nära anhörig har gått bort sedan dess så jag har haft gott om tid att mentalt växa in i mitt nya tankesätt utan att behöva omsätta teorin i praktik, så att säga.
Jag fick till mig att vi själva väljer vårt öde här på jorden inför varje gång vi äntrar Jorden för ännu ett liv. Det skulle då innebära att de som lever livet i svårigheter valt det själva innan de pånyttföddes och det är det fler än en som har svårt att acceptera, jag är fullt medveten om det. Och det är jävligt lätt att vara kaxig innan. Att tänka att det nog gör mindre ont som efterlevande anhörig för att den bortgågne valt det själv. Men efter denna hösts tragiska dödsfall, och fler än ett tyvärr, så påminns man om litenheten i att ha ett hål i hjärtat. Litenheten i att sitta med klumpen i magen av oro och gråten så nära halsen att man känner saltstänken längst bak på tungan.

Varje dag så pumpas man full om bortgågna människor, alla såklart älskade och sörjda, och människor som sjuknar in och emottar tråkiga besked. Och då sitter undertecknat medium där och drar i sitt hjärta. För mitt förnuft (jp, andligheten har faktiskt tagit över även där) säger att det är en lärdom i allt och så även ett val av mig att sörja just detta eftersom även jag valt detta som mitt öde i detta liv, medan hjärtat skriker ‘Faaan, så in i helvete orättvist detta är!!!’

För visst, sorgen lägger sig och övergår i stor saknad men vad hjälper det alla som sörjer och saknar, som gråter kyrkorum fulla och omsorgsfullt planterar blommor på gravarna?

Än en gång blir så även jag bittert påmind om att snart kommer mitt ‘nya, andliga jag’ att ställas inför det tragiska i att förlora en riktigt nära anhörig och jag vrider mig ur led för att slippa tänka, slippa känna och hoppas för mitt eget egoistiska sinnes skull att det inte år dags riktigt än. Inte nu. För jag är nog inte redo.

Men det är det som är grejen, det kommer jag ju aldrig att bli! För även om mycket kräver empirisk erfarenhet för att bli en vanesak så blir man inte van detta. Och man vill inte bli det för det skulle ju i såfall betyda att man är helt avtrubbad som människa. Verkligheten måste slå dikten med en fet käftsmäll i underläge dessa gånger, annars skulle inte det vi gjort ha betytt något. För om man inte sörjer har man inte älskat och har man älskat så saknar man. Och hellre det är inga känslor alls.

För 9 år och 10 dagar sedan gick min morfar bort. Jag satt där då han somnade in kl. 21.37 på kvällen. Jag hade gråtit så många tårar veckorna innan då han varit illa däran fler än en gång och tänkte att jag nog hade slut på tårar. Ändå grät jag då han somnade in och slutade inte gråta på flera, flera veckor. Jah grät då jag spydde toan full av sorg och ångest då jag kom hem till Johan på natten efter att ha släppt hans hand för sista gången, jag grät då vi förberedde allt inför begravningen och jag grät av vånda på själva begravningsdagen. Jag var så förbannad då jag såg svartklädda människor i samlad trupp (min älskade morfar hade en otroligt välbesökt begravning ♥) vallfärda mot kyrkan och jag ville skrika ‘Vänd om! Det här händer inte! Han är INTE DÖD!’ Och chocken då dörrarna till kyrkan slogs upp och jag såg kistan…jag har aldrig upplevt sådan fysisk smärta. Det var som om nån slet ut hjärtat ur bröstet – bokstavligt talat.

Tiden ger an på udden av det värsta. Man lär sig leva utan varandra och man bygger upp en ny vardag som till slut är hyfsat lik den man hade innan, men saker blir aldrig detsamma. Och jag inser nu att det är precis så här jag alltid kommer att reagera då någon jag älskar innerligt lämnar mig. Och det är en del av livet, att dö, och att det är en del av den opåverkbara förgängligheten. Det är en helvetisk insikt att inse att det alltid blir så här eftersom många hinner dö under ens livstid men det finns för mig tröst i två saker;

– döden är inte hemsk för dem som dött utan för oss som är kvar och det kan i alla fall jag leva med – den sista jag bryr mig om i det läget är mig själv

– vi kommer att ses igen.

‘The ones we love can never leave us – they just go a bit in advance’…men vad hjälper det ett litet hjärta som för alltid vill gå hand i hand?


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

16 kommentarer till “När litenheten överträffar verkligheten”

  1. Å gud så fint skrivet, sitter här med gråten i halsen. Men jag känner mig också lättad över att en kommer få ses med sina älskade igen. Tack för ett mycket betydelsefullt inlägg! Kram

  2. Lisa: Tack för att du tog det så. ♥ Kramalin

  3. Vackert<3

  4. Jenny J: Tack fina! ♥

  5. Ja, det där med sorg och saknad… det är svårt!

    Jag tänker som du men formulerar mig ”aningen” mer krasst och konstaterar att sorg är en självisk känsla. Man är ju ledsen för att JAG inte kommer få träffa personen i fråga någe mer i detta livet. Saknad är ju samma sak. I situationer när man saknar någon är det ju för att man saknar att uppleva något tillsammans. Jag säger naturligtvis inte att det är fel att känna så men att det är själviskt, ja, så kan man uttrycka det. Samtidigt väljer jag att tro att de passerade som vill är med ändå även om inte jag märker det. Jag litar på att det är så.

  6. Ellinor: En bra vinkling/aspekt av det. Det är absolut själviskt att sakna för det är ju bara den efterlevande som gör det.

  7. Jag hade ju redan börjat tänka i dom här banorna när mamma gick bort… Visst, det underlättade säkert lite, men det där stora hålet i hjärtat, sorgen. Det spelar ingen roll vad man tror…det är lika illa ändå.

  8. Annica i Hunsen: Ja, visst fan är det så… ♥

    Den största av kramar!!!

  9. Precis så är det vännen. Precis så. De döda har mött ljuset, vi är kvar på jorden där sorgen ännu existerar. Det är förjävligt, men absolut en del av det liv vi har valt för oss själva.

    Och Ellinor – huvudet på spiken!

    Inte klokt vilka kloka själar jag känner!

    Kram

  10. Sara – lev livet levande: Du har så rätt så. Stor kram, min fina vän! ♥

  11. Ja du gumman, du har alldeles rätt och vi håller tummarna att det dröjer ett tag ännu innan det händer igen:)

  12. mamma: Håller de hårt!!! ♥

  13. Starkt och klokt skrivet! Kan inte formulera de känslor jag får när jag läser i ord, men det beror nog delvis på att vi förlorade min moster igår. Väntat, men det gör ont ändå, och jag har nog inte riktigt greppat det än.

  14. Älvan: STOR kram!!! ♥

  15. Stark och fint formulerat!
    Ibland kan det lätta lite om man vänder på sorgen till tacksamhet. Tack för att jag fått älska så mycket att det gör så ont att mista!
    Men när den djupaste insikten av ”ALDRIG mer på jorden” känns i varje del av ens existens hjälper just inget…

  16. Titti: Så otroligt fint skrivet! ♥ Stor kram!!!