Vad är viktigast???

Jag läser sällan bloggar längre. Jag har bortprioriterat det av en del anledningar. Dels ger bloggar mig väldigt lite nu för tiden. Ekobloggarna gör mig deprimerad (nej jag blundar inte för problemen men det räcker att jag grubblar kring dem) med sina domedagsprofetior och ‘kemikalieångest’ och de flesta andra bloggar är bara uppköpta och fyllda med betalda länkar. Den lilla tid jag numer spenderar på nätet vill jag faktiskt vila hjärnan lite. Sen tar Lyckobackens levAnde upp flera av kvällarna då barnen somnat och som bekant finns inte obegränsat med tid. 😉

Då och då surfar jag dock runt bland de gamla bookmarksen och i Ebba Kleberg von Sydows blogg hade nån, i ett inlägg, länkat till en oerhört intressant artikel av Eva Rusz i SvD. Sedan tidigare vet jag att Eva och jag delar åsikter och har samma tankar kring vad vi anser är bra för barnen. Den som kommenterat med länken i Ebbas kommentarsfält fick spe medan jag tyckte den passade in ypperligt. Men det är en bisak nu, Ebbas karriär och val av prioriteringar är inte vad detta inlägg ska handla om…

Det ska istället handla om de val många av oss har möjlighet att göra och vad som egentligen är viktigt.

Psykolog Eva Rusz blir, med all rätt, bestört över socialdemokraternas s.k ‘skuggbudget’ där de vill avsätta mer pengar åt nattöppna förskolor samt ändra i föräldraförsäkringen så att föräldrapenningen ska gälla även i tonåren.
Bra tankar förvisso, men som Eva skriver: ‘…är det först då våra barn har vuxit upp till tonårsbarn som vi skall avsätta mera tid för dem? Det är ju de allra första årens ”investeringar” som ger utslag för hur våra tonåringar och unga vuxna kommer att må! Att införa dygnetrunt-dagis, är ett koncept som många småbarn definitivt inte kommer att må bra av.’
Jag håller med till fullo! Vill nu sossarna vara generösa, låt oss föräldrar investera vår tid medan barnen är små och ge oss i samband med barnens säg 12-årsdag 100 nya dagar, öronmärkta att ta ut innan 18-årsdagen. På så vis kan vi finnas till hands vid stora val, svåra beslut eller jobbiga perioder även för de små vuxna.
Inte sagt att barn mellan 8 år (så länge man i nuläget har rätt att spara sina dagar innan de brinner inne) och 12 år, men jag tror att det är lättare gentemot både samhälle och arbetsgivare (för att inte nämna rent ekonomiskt) att vara hemma de dagar tonåringen behöver stöd om det fanns föräldradagar även då.

Men, innan då? När barnen är små?

Vidare skriver Eva: ‘För knappt två miljoner år sen då människans förlaga utvecklades blev vi känslomässigt intelligenta, vilket skiljde oss från andra däggdjur med förmågan att etablera och vidmakthålla starka känslomässiga band, vilket ökade möjligheterna att överleva. Vi vårdade och samspelade i storfamiljer för att avkomman och familjen skulle ha bättre chans att överleva.Familjesystemet innebar att alla skulle vinna på det: man skulle bli starkare tillsammans. Man delade på eller turades om att vara materialinförskaffare och materialförvaltare (mer jämställt än idag!). Skyddet om avkomman har evolutionärt varit det viktigaste.
För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa. I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare. Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider.’

Och än en gång håller jag med! Det här med anknytning möter man dagligen i förskolan, nu för första gången som förälder eftersom min äldsta, 5 år, går 10 h/v i ett förberedande syfte inför 6-årsverksamhet nästa år. Det är så många föräldrar som har svårt att få kontakt med sina barn, som pratar i mobilen när de hämtar/lämnar, som pratar över huvudet på sina barn eller som helt enkelt inte ser dem. De är fysiskt närvarande men egentligen någon annanstans. Det där ‘annanstans’ varierar ju, vissa är mentalt redan på gymmet, andra på fest, någon fast i en TV-serie och någon funderar på hur nästa Facebook-uppdatering ska kunna låta så bra så möjligt. Sen mår vissa väldigt, väldigt dåligt och det är här det blir riktigt viktigt…
Enligt BVC och VC runtom i landet mår barn, unga och föräldrar (främst mammor) väldigt dåligt. Barnen upplevs stressade och kastas än hit än dit i vardagen. Kanske blev det en ohållbar situation hemma som ledde till skilsmässa eller så pressas aktiviteter och annat in. Unga vuxna har stora krav på skola, prestation, träning och samhällets normativa utseendefixering och är utbrända redan i gymnasiet. För 15 år sedan hade utbrändhet knappt etablerats som ohälsa bland vuxna. Och så mammornq…BVC tittar lamslaget på medan allt fler mammor slutar amma. De allra flesta för att de upplever att de inte hinner eller för att mjölken inte är tillräcklig. Hur kan man inte hinna som mamma’ledig’ tänker då vissa? Jo, man stressar runt för att hinna lämna syskon på förskolan och aktiverar sönder sig med mammagrupper (som enligt någon undersökning på nätet som jag inte minns var jag läste fick 2/3 att må sämre pga. att många upplevde att man bara mätte sig med varandra hela tiden), Öppna förskolor mm. Och nej – jag förringar inte detta! Vill syskonen till förskolan på sina timmar (i Övik har vi 15 timmar i nuläget) låt de göra det. Men de syskon som gråter förtvivlat vid grinden varje dag kanske kan få vara hemma med förälder och syskon ett tag till? Och man måste inte gå på de aktiviteter som ordnas, man gör som man vill. Man är en lika bra mamma eller pappa om man går till lekparken/ut i skogen själv med barnen om man trivs med det. Klart som fan man inte hinner amma eller blir för stressad för att kunna producera mjölk när samhället spottar ut att detta är den ‘eftersträvansvärda’ tillvaron.
Det är här jag anser att vi måste börja, det är här pengar ska investeras! Ordna föräldrastödgrupper runtom i landet och bygg upp föräldrarna. Lär de som tvivlar att de är fantastiska * och att deras barn mår allra bäst av dem. Ge dem fullständig koll på hur föräldrapenningen kan fördelas och plockas ut och ge tillgång till en ekonomirådgivare som kanske kan hjälpa till att minska kimostnaderna så att kanske i alla fall en förälder kan gå ner i arbetstid – FÖR ALLAS SKULL. Hur kan det vara norm att skaffa barn för att sedan tillbringa så mycket tid som möjligt ifrån dem? Varför ifrågasätter samhället mig som väljer att hålla barnen hemma med mig när jag gör som man kan anta är intentionen; att man faktiskt ändå vill vara tillsammans?

Mina barn har det bäst hemma med mig inte för att jag är utbildad förskollärare och låg- och mellanstadielärare. De har det bäst hemma med mig för att jag är deras förälder. * Ingen annan kan ge mitt barn det bästa så som jag kan för jag är deras förälder. Tillsammans är vi osvikliga – det är vi mot världen i alla lägen. Team Harju, som vi brukar säga. Vi njuter till fullo av varje sekund vi får äran att vara med våra barn,och det vet jag att de flesta föräldrar gör, eftersom tiden går så ohyggligt fort. Därför behövs hjälp och stöd för att alla som vill men saknar verktyg ska kunna få det så som de kanske egentligen önskar men inte riktigt kan hitta till?

Än en gång, det är bra att möjlighet, även nattetid, finns till omsorg om det dyraste vi har och samhällets framtid, men så länge styrande, samhället i sig och våra makthavare fortsätter bete sig som om förskolan är det bästa för alla barn kommer fortfarande en jävla massa barn att gå där ‘i onödan’ på maxtaxat antal timmar bara för att deras föräldrar tror att deras barn har det bättre med utbildade främlingar än de själva. Och det finns fan ingen som kan övertyga mig om att detta inte är åt helvete fel!!!

Och ni som tänker att ‘så illa är det väl inte’, ‘så tänker väl/gör väl inte folk?’; vakna upp och känns lukten av verkligheten!

Här, här och här kan ni läsa mer av mig i detta ämne.

* Detta förutsätter att det i övrigt är en fullt fungerande familj såklart, men det förstår ni ju att jag menar. Fast nu har jag garderat mig med både livrem och hängslen.


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

19 kommentarer till “Vad är viktigast???”

  1. Kloka ord

  2. Oj det där gick för snabbt hihi

    Kloka och tänkvärda ord, många skulle må bra av att påminnas om att just DE är fantastiskt bra på att vara förälder till just sitt barn. Kram på dig

  3. Carro B: Tack snälla! ♥ Och kram tillbaka!

  4. Håller med dig helt och hållet, min kille på 8 år är den enda som inte är på fritids efter skolan. Vi har valt att ha det så och jag ser att det är många kompisar som både tycker det är konstigt att han inte har fritids men minst lika många som skulle vilja gå hem när skoldagen är slut.
    Vi hinner prata om dagen, göra ev läxa tillsammans men framförallt bara vara tillsammans. Vi hade en pratstund förra veckan om precis det här…om han hellre skulle vara på fritids eller om han vill vara med mer kompisar på em. men min söta kille säger bara att det är skönt att få gå hem och att han kan vara med kompisar ibland men oftast räcker det med alla han har varit med på skolan.
    Så om fler kunde omprioritera lite så barnen fick lite kortare dagar så skulle nog de flesta må bättre!

    Kram Ulrika

  5. Ulrika: Så mysigt det låter! Det där är precis vår vision! ♥

    KRAM!

  6. Finns inte så mycket att tillägga när du sagt allt 🙂
    Jag tror att alla skulle vinna på att olika alternativ blev mer accepterade. Att vi slutar döma varandra för de val vi gör – dvs att det blir mer accepterat att vara barnfri, att vara ”hemmaförälder”, att jobba deltid… att man kan få utvecklas och göra spännande saker på jobbet fast man jobbar deltid så att man inte jobbar på bekostnad av barnen. Statushetsen är nog en del av det hela också, att många tror att man måste ha stort hus, fin bil och en massa prylar för att räknas. Då kan det bli svårt att ha råd att gå ner i arbetstid rent ekonomiskt.

  7. Älvan: Tror också statushetsen ställer till det! Precis – låt alla göra som de själva vill och uppmuntra alla till det; så nås framgång!

  8. Kloka fina du! Stor varm kram!

  9. Queen of Kammebornia: Tack snälla! Det värmer! ♥

    Stor pigga-på-dig-kram

  10. Ja, ju längre jag kommit i föräldraskapet (ju äldre barnen bli) desto mer inser jag att detta faktiskt är en het fråga. Jag har varit ganska blåögd tror jag när jag tänkt att alla gör vad som är bäst för dem. Tyvärr är jag rätt övertygad om att många gör vad som de tror ANDRA tror är bäst för dem. Suck.

    Å andra sidan satt jag själv och funderade över min framtid häromdagen och jag ”slits” mellan att dels se tjusningen i att jobba deltid på typ Ica i byn (inte sagt att det är ngt sämre eller så utan bara helt annat mot vad jag gör nu) och att satsa på karriär på banken. Jag kommer i varje fall inte jobba heltid direkt och förhoppningsvis inte på flera år. Både jag och mannen har en fantasi (affirmation) om att kunna hobba hemma i en (inte allt för avlägsen) framtid.

    Och det här med aktivitetshetsen. Usch. Så lätt att hamna i, jag har varit nära flera gånger men tack och lov insett ganska snabbt att man bara gör det man själv vill och känner för. Det finns inga måsten. Jag anser mig vara rätt trygg och självsäker men har ändå lätt att trilla dit och inte fatta att jag är bäst för mina barn så absolut kan det behövas ngn typ av stöd men allra mest handlar det om attityder i samhället…

    Klurigt det här…

  11. Ellinor: ‘många gör vad ANDRA tror är bäst för dem.’ Där slog du huvudet på spiken – det är precis det som ställer till det! Vill man jobba heltid ska man för jössenamn göra det, men många gör det för att de tror att barnen måste vara på fsk. heltid eller för att man måste ha minst en bil var av senaste modell eller bo i ett visst hus osv. Att man måste göra allt på ett visst sätt för att vara ‘någon’. Men ‘någon’ blev vi i sekunden vi blev till ju! 🙂 Mm…det är superklurigt. Och sjukt intressant. Och jätteviktigt att dryfta!

  12. Mycket i inläget håller jag med om men en sak måste jag bara få kommentera…

    Det här med amning. Det är väldigt viktigt att inte göra amning till ett kriterium som ska uppfyllas för att vara en bra mamma. Jag har haft för lite mjölk till båda mina barn. Med första barnet tillbringade jag fyra månader gråtande framför tv:n medan han förtvivlat sög och sög tills han gav upp och bara skrek av hunger och frustration. Då gav jag honom den förhatliga bröstmjölksersättningen som visserligen innebar att vi båda fick tre timmars välbehövlig vila men samtidigt gjorde att jag kände mig ännu mer misslyckad. När han sedan vaknade igen började vi om med sex timmars mer eller mindre konstant maratonammande igen. Både min man och vår BVC-personal såg hur dåligt jag mådde men jag vägrade ge upp, han skulle ammas till varje pris. Tack och lov hade jag fått lite mer perspektiv på saker och ting när lillasyster kom. Hon är också delammad men lustfyllt och kravlöst, bara härligt mys för henne och mig. Och eftersom jag mådde så bra under hennes spädbarnstid vet jag att det inte var stress eller psykiska påfrestningar som förstörde amningen första gången, det är helt enkelt min kropps konstruktion. Jag tänker med sorg på alla underbara stunder jag gick miste om med min son bara för att jag ställde sådana orimliga och ouppnåeliga krav på mig själv kring amningen, stunder jag aldrig kan få igen.

    Jag är inte ensam om den här erfarenheten, minst en annan mamma i min bekantskapskrets har gått igenom samma sak så det är vanligare än folk tror. Av de småbarnsmammor jag känner är det helt klart vanligare att inte kunna amma sitt barn än att inte vilja och de som drabbas mår ofta väldigt dåligt.

    Givetvis ska amning uppmuntras och att välja bort det för att att istället jobba känns som en vansinnig felprioritering men det är så viktigt att lyfta fram den andra sidan också, att det ska vara självklart att ge sitt barn bröstmjölksersättning om familjen mår bra av det.

  13. Marie: Jag är ledsen om något i inlägget tolkades som väldigt pro-amning. Jag lägger ingen värdering i det utan alla gör precis som de vill. Och det ligger mycket i det du säger och så är det säkerligen för många. Men ändå verkar det som om stora massan som BVC menar stressar bort det, och det mot sin egna vilja, vilket gör det beklagligt. Tänk bara om alla kunde stanna upp och reflektera och inte bars följa strömmen. Att verkligen ta reda på vad just de vill och kan och sedan göra det. Om det sen är att ha barna 40 h/v på förskola eller säga upp sig och bli hemmapappa är oväsentligt egentligen.

    Så skönt att du hittade en bra balans mellan både amning och tillägg. 🙂 Den amningshysteri som pågår skrämmer mig åt båda hållen. Även där – låt folk göra det som känns bäst för dem och sätt in stöd där det behövs istället för att kosta på pengar på att försöka få alla att göra samma sak…

    Tack för dina kloka tankar! ♥

  14. Du är så klok fina du, och jag instämmer helhjärtat. Önskar av hela mitt hjärta att jag kommer att kunna jobba hemifrån medan barnen fortfarande är små. Planer smids i alla fall.

    Kram

  15. Sara – lev livet levande: Jag tycker om när du smider planer ♥

  16. Klokt inlägg! Kanske behövs det fler förebilder som du också? Det kan vara lättare att bryta mot normen, lita på sig själv och känna efter vad man vill om man får inspiration någonstans ifrån, från en verklig person. Att jag och min man kunnat ha våra barn hemma (med allmän förskola från 3 år) är nog det jag är mest glad och tacksam (och stolt) över. Att fortsätta kunna vara hemma till yngsta är tre år och sedan bara jobba deltid, helst hemma, är det mål som är viktigast just nu.
    Jag känner också att man lätt blir neddragen av eko-bloggar, därför har jag startat en egen – med förhoppning att kunna inspirera till förändring och eftertanke utan att skapa ångest och dåligt samvete, för det hjälper ändå inte.

  17. Ett Eko: Så roligt att höra! 🙂 Ska hålla tummarna både för att era önskningar slår in och för bloggen! ♥

  18. Håller med dig, föräldrarna borde få större inflytande över hur barnens uppväxt ska vara. Har varit med om föräldrar som frågat om det är ok att ”ta ledigt” från förskolan! Många föräldrar tror att förskola/fritids är ”ett måste” inte ett komplement. Självklart är dessa verksamheter bra och lärorika och det är inget fel att lämna dem där. Vissa föräldrar har inget annat val och då ska de kunna lämna barnen till oss utan dåligt samvete samt veta att barnen har det bra. Det jag inte förstår är de som lämnar tidigt och hämtar sent för att hinna med ”egen tid” och på så sätt ge barnen en väldigt lång arbetsvecka. Möjligtvis är jag gammaldags i mitt tänk men jag kan tycka att det i vissa fall går till överdrift detta att förverkliga sig själv och låta barnen komma i andra hand. Självklart måste man som förälder få egna stunder och ta hand om sig själv men inte på bekostnad av barnen. Känner att jag skulle kunna diskutera detta ämne hur länge som helst

  19. Maria: Håller med i allt du skriver till 110 %! Skulle också kunna stöta och blöta detta i all oändlighet! 🙂

Lämna gärna en kommentar