Ett krigarhjärta i bomullsrustning

Länge har jag jobbat med mig själv. Även om jag inte på nåt sätt vill påstå att jag är klar nu, för det blir man aldrig, så har jag kommit en väldigt lång bit på väg. Jag har identifierat mina goda sidor och blivit medveten om vsd jag behöver jobba mer på. Jag har sållat och rensat bland energitjuvar och lyckodonatorer och tackat för livsläxor och skickat vidare och öppnat dörrar och bjudit in. Jag har också gjort samma med mitt inre och det som utgör essensen av Malin. Jag har funderat på vem jag är, vad mår jag bra av, hur vill jag vara och vad skulle jag gärna välja bort lite av. Allt handlar om balanser. Och jag har varit väldigt obalanserad i vissa delar sv mitt liv. Visst, en megamediterat balanserat sinne men också ett passionerad argbigga som kämpar och slåss. Att jämka dessa två har varit mitt livs stora utmaning. Att veta när det är välkommet med vad liksom. Att lära mig att jag inte alltid kan ikläda mig argbiggan för då driver jag mig själv till stupets rand, utmattad med blodsmak i munnen. Men jag kan inte heller alltid vara i konstant meditativ bliss för då slutar min vardag att fungera, då blir jag till slut både passiv och blasé.

På senare tid har jag stött på många, stora och små, orättvisor och dessutom tvingats gå en tuff rond mot en instans gällande en framtida sak där utgången ännu är oviss. Och då jävlar – då kom hon fram minsann! Tigrinnan från Norr, krigaren från vildmarken, hon som aldrig ger upp utan en fight och sedan pressar fram en förlängning trots en förlustmatch och skjuter vinnande mål efter matchslut (svårt att låta bli hockeytermer då man är uppvuxen i Foppaland liksom! ;). Hon som kort sagt aldrig ger upp!
Johan och jag skrattade då jag satt uppe sena nätter och upprördes och engagerade mig, ringde långa samtal och avvägde varje meningsformulering noggrannt. ‘Nu tror jag minsann ‘gamla Malin’ tittat fram ett slag!’ Ja!  Och det kändes så bra; att veta att hon finns där inne. Hon ligger redo i mörkret, förvisso ordentlig nedbäddad under ulliga duntäcken och varma plädar, men hon är redo. Och då striden kommer så är hon klar på två röda. Hon reser sig med ens och ställer sig i givakt med ett väloljat munläder och en hjärna proppfull med iakttagelser hon gjort i dunklet som hon när som helst kan vråla ur sig från ett bottenlös strupe.

Det är fint. Kontraster. Och att inte välja bort utan bara väga av. Lagom av allt och balans i själen. För fluffet behöver en krigare att stoppa om ibland medan krigaren likväl behöver kämpa för rätten till sitt fluff.

Så här är jag nu; ett krigarhjärta i bomullsrustning – och jag har hittat hem!


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

4 kommentarer till “Ett krigarhjärta i bomullsrustning”

  1. Krigarhjärta i bomullsrustning! Vilken fantastisk bild av dig själv!
    Ja, jag håller på du, i vanlig ordning!

    Kram

  2. Sara – Lev Livet Levande: Tack snälla! ♥ Stor kram!

  3. Det är ju så fantastiskt! Och en väldigt mogen slutsats, att man faktiskt ibte måste välja ”vem man är” utan snarare ”när man är”. Som med allt utesluter inte det ena det andra och inget är svart eller vitt. Att finna ro i och även kunna hantera att man är sig själv olik och ändå just sig själv är fantastiskt!

  4. Ellinor: Tack snälla. Så glad jag blir för din kommentar med kloka reflektioner! ♥

Lämna gärna en kommentar