Att väcka dagen

Jag har en osviklig förmåga att veta när barnen är på väg att vakna trots att det varierar rätt frekvent. Detta gör att jag alltid vaknar ett par minuter innan och hinner väcka både mig själv och dagen innan.

Jag brukar sträcka och stretcha ut hela kroppen, lite som en katt eller ett spädbarn. Tårna ska knollras ihop och ut, nacken vridas lätt, benen sttäckas ut som styva pinnar för att sedan bli lealösa trådar. Jag brukar också knipa ihop hårt och öppna ögonen ett par gånger för att bli lite piggare. Då kroppen vaknat och man känner att syretillförseln fungerar åt alla håll är det dags för hjärnan.

Jag tar några djupa andetag och affirmerar hur jag vill att dagen ska bli. Jag funderar igenom de göromål vi har och kopplar up mig till mitt team för att se om de vill förmedla något.

På några minuter har jag blivit utsträckt, pigg och fått lite andlig boost och känner mig så mycket mer redo att kliva upp än om man vaknar med ett ryck av att Leon kommer in eller Luna ropar.

Gör ni något liknande?


Tipsa gärna dina vänner om detta inlägg:

4 kommentarer till “Att väcka dagen”

  1. Nja inte direkt.. Även om jag ofta vaknar innan barnen. Men nu när jag jobbar och åker tidigt sover de oftast. Nehemja brukar dock nästan alltid vakna till precis innan jag ska gå. Märkligt?! Låter skönt att kunna sträcka på sig! Jag måste gå upp direkt för att vakna om jag ska iväg, är seg på morgonen.. På helgerna halvslumrar jag gärna om inte barnen vaknat.

  2. Charlotte Lignell: Klart han känner då mamma lämnar byggnaden. 😉

  3. Hmm… Nu när jag är hemma med Lillen gosar vi tillsammans, han är lika morning som jag! Det ska sträckas och jäspas och så sover vi 10 min innan proceduren upprepas 🙂

  4. Ellinor: Gud så skönt! 😀